Ibland kan det kännas som att tiden springer ifrån en, att allt runt omkring förändras medan vi själva står kvar på samma punkt. Vi förundras över hur andra människor hinner med allt, hur mycket de åstadkommit med sina liv. Det som vi lätt glömmer är att se på oss själv ur en annan persons perspektiv, vad andra människor ser att just du har åstadkommit.
Idag får vi väldigt mycket information från sociala medier, vi ser att människor är ute och reser, de tränar, gifter sig, skaffar barn, jobbar hur mycket som helst, renoverar hus, städar, umgås med vänner, you name it. Jag har haft många diskussioner med detta med mina vänner, att det är lätt att få prestationsångest av allt man läser och ser. Men vi måste lära oss att ta informationen med en nypa salt, för bara för att du ser alla dessa bilder och texter på vad människor i din omgivning gör så betyder det ju inte att det är en och samma person som gör alla dessa sakerna. Utan någon gör något av det, vi är ju trots allt alla människor och har lika många timmar på dygnet. Sedan är det ju självklart så att vissa är mer effektiva än andra. Det gäller att hitta en balans i sitt eget liv, vad är rimligt i mitt liv med de förutsättningarna som jag har. Använd istället bilder och text som en inspirationskälla för att hitta kraft till att göra just det där som du vill göra, sluta aldrig drömma hur långt borta drömmen än kan kännas.
Även om mycket saker är i ständig förändring så finns det också saker som är sig likt från år till år. Jag tänkte extra mycket på detta för några veckor sedan när jag hade tre vänner här på besök, tre av de personerna som jag spenderade mest tid tillsammans med när jag gick på gymnasiet. Vi är inte samma människor nu som vi var under dessa år, vi lever inte samma liv men vänskapen finns ändå kvar. Vi har varit med och format varandra till de personerna som vi är idag och även om vi inte alltid ses eller hörs så ofta så vet jag att jag alltid har dem vid min sida, i vått och tort. Vi har gått igenom regn och solsken, både tillsammans och utan varandra men när man väl har knutit ett speciellt band så finns det alltid kvar.
Jag är en person som har svårt att släppa taget, kanske kan kalla det separationsångest. När jag väl har släppt in någon i mitt hjärta så vill jag behålla dem där. Under årens gång har jag lärt mig hur otroligt viktigt det är att hålla fast vid de där personerna som verkligen betyder något och som verkligen ställer upp, för det är dem som finns kvar vid stunder då man verkligen behöver dem.
Att mitt liv inte idag ser ut som jag hade drömt om har gjort mig både ledsen men också väldigt tacksam. Som jag skrev innan, ibland känns det som att man går i samma fotspår hela tiden men när jag blickar tillbaka på tiden som har varit så har jag vuxit som människa. Visst har jag gått på en del sidospår då jag inte riktigt vetat hur jag ska hitta tillbaka, inte riktigt veta vilken som är den rätta vägen för mig, men man lär så länge man lever. Livet som singel har gett mig mycket, jag har fått lära mig mycket om mig själv och framförallt att lära mig uppskatta den jag är. Och fram till den dagen då han dyker upp, den där killen som jag vill dela mitt liv med som lyser med sin frånvaro så njuter jag till fullo av vad livet har att erbjuda mig just här och nu. Sen tycker jag ju dock inte att han behöver vänta alltför länge, men som sagt drömma måste man ju göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar