Saknar stålmannen-känslan, saknar dig

För ett år sedan va allt så annorlunda, mycket kan förändras på ett år. För ett år bodde jag själv i min lägenhet i Växjö. Jag trodde att det skulle bli början på mitt nya liv. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Att bo själv har nog varit bland det jobbigaste jag varit med om, det fick mig att vara svag. Många säger att det är underbart att bo själv då man kan göra precis som man vill när man vill uan att någon anna bryr sig. Man behöver bara tänka på sig själv. Självklar fanns det vissa fördelar med att bo själv men nackdelarna övervägde tyvärr mer. Att bo själv gjorde mig svag, och jag hatar att vara svag. Jag trivs bäst i andra människors sällskap, jag är definitivt inte någon ensamnvarg.


Innan jag flyttade träffade jag en underbar pojk, eller han va inte riktigt så underbar på den tiden :P Men jag kunde inte motså honom ändå och efter min flytt så blev det vi. Och idag bor jag tillsammans med denna underbara människa som gör mig så otroligt lycklig <3



Satt precis och pratade med min bästa vän. Började tänka tillbaka, för ett år sedan va vi ovänner, nått som jag aldrig trodde skulle ske. Men det har vi nu kommit över, som tur är för vad skulle jag annars göra? Det finns ingen i hela världen att känna mig så stark som hon får mig att göra. Men jag saknar Stålmannen- känslan. Vetlanda är inte lika roligt när inte du är här, jag är inte som jag ska när inte du är här. Så enkelt är det! Så kom hem snart för jag saknar dig, saknar oss. Tänk att man träffar en person när man är typ 19 år och har gått på samma skola som denna men aldrig pratat med varandra, eller knappt ens sätt varandra (och då är vi båda två sånna personer som känner typ alla, hehe). Vi började prata och sedan den dagen har inget varit sig likt, du är det bästa som hänt mig. Utan dig hade jag aldrig klarat mig igenom allt. Du är bäst helt enkelt, glöm aldrig det.



Nu måste jag gå och sätta mig i mina böcker men dom är inte så lockande. Men måste, har dugga på måndag som måste gå bra.

/ Vici